Äntligen har son, lillebror och lillhusse Matteus anlänt.

Jag är jättetrött och precis hemkommen från BB så jag orkar inte lägga upp mer just nu, men var så säker det kommer.

Farfarsbilarna dem gillade Benjamin att köra.

Som bara båtar kan ta-tam, tam, tam tam

Idag skulle lilla familjen Sandin till Lisseberg

Mamma Jenny, har planerat en tvådagarsutflyckt för Mamma, Pappa och  Benjamin. Med hotell och stor hotellfrukost, och två stoooora sängar att sova i under natten.

Idag är dag 1 som innebär en tågfärd till Göteborg och sedan spårvagn till Hotellet... efter det full fart på Lisseberg.

Här är hela familjen ivrig att komma iväg på Båstad tågstation.. hmm. atlså jag "pappa" är bakom kameran. Förstår min lott, och varför alltid alla barn undrar varför inte pappa var med när man hade roligt :)

Ja just det Benjamin kanske är mer förundrad över vad som händer.

Gud vad åka tåg är spännande

Ooooo.... jag vet inte riktigt.. är detta roligt Pappa?

Sova på tåget är i alla fall ball :)

Två gnälliga förälldrar som ätit för lite och som inte förstår spårvagnarnas betalsystem, tur man har sovit hela vägen till Lisseberg.

Dags för mamma och pappa att käka..

Tror ni man vaknar av doften av panpizza eller? Allt man kan äta för 89kr... tror ni min pappa kan äta eller... jag hjäpte till vad jag kunde.

Mamma planerar och planerar...

Nu har vi ätit klart... ditåt pappa o mamma!

Ooooo... köjja...ooooOOOooo... KÖJJA... tror ni jag kan eller!

Vet ni jag gillar stora gröna kanniner och de gillar mig :o)

Färräldrar behöver man till att stå i kö åt en, ser ni mamma längst bort i mitten.

Nu skall vi åka sagofärden, det är viktigt att jag visar mamma var vi skall åka så on inte blir rädd.

Nu har vi tvingat mamma att ta kort så pappa får vara med när jag lär honnom hur man kör båt.

Här fick pappa prova och då krockar vi direkt med en stillastående båt.. nu får han inte köra mer.

Jag fick upp mamma och pappa i pariserhjulet, men mamma tycte det var lite läskigt så jag och nallen fick lugna henne lite.

Tillbaka på hotellet efter en lång, lång, LÅÅÅÅNG dag fisar jag mamma hur man suger på tummen.

Imorgon skall vi till Universeum.. spännande men nu orkar vi knappt borsta tänderna.

Tja, postitlappar jag behöver någon plats att ha alla mina lappar.

Gärna som alltid finns till hands när jag behöver det.

Hmmm.. Mamma följer ju alltid efter mig.

Sitt nu still där mamma, skall bara!

Sådär snart klar.

Perfekt nu har jag organiserat allt. Och jag har det alltid med mig.

Nere hos Mormor, med kusinerna. Speciellt Sebastian spelar fotboll med Benjamin.

Även min fadder Anna-Lisa har gått bort, detta var ett tag sedan och nu en vecka sedan begravningen var. Men jag har inte orkat skriva om detta. Det känns lite som om denna bloggen bara består av dödsrunor och det var ju aldrig min tanke. O andra sidan är det väl aldrig ens tanke att folk man håller kära går bort men det gör det och det måste ju vara så.

Anna-Lisa var en av de människorna i mitt liv som hade absolut störst hjärta, hon var alltid öppen och mån om alla. Hon kom även ihåg alla och innefattade alla i sina dagliga böner innan hon gick och lade sig. Enligt tal som hölls på begravningen var det också därför hon var så duktig på att komma ihåg alla. Man var alltid välkommen hos Anna-Lisa och det kändes så väl.

Anna-Lisa var gift med min morfars bror Henning, när mamma var liten var hon ofta hos Henning och Anna-Lisa och betraktade även dem som sina föräldrar. Detta har smittat av sig på oss barn och jag betraktade Henning och Anna-Lisa som min mormor och morfar på många sätt.

Oj vad detta blir ryckigt skrivet… hur skulle jag beskriva Anna-Lisa.

Anna-Lisa var religiös och kyrkan betydde mycket för henne varje söndag gick hon i kyrkan och hon var med i kören sedan unga dagar. Hon gillade även sin trädgård och sina blommor och när hon och Henning var ute och reste tog de gärna med sig blommor de hittade och tyckte om. Detta innebar att man kunde hitta mycket fina och underliga blommor i deras trädgård. Anna-Lisa och Henning hade även ett djupt rotat intresse i bygdens historia, runt Linneryd där de bodde. Inte bara våra människors historia utan även allt om troll, vettar, lindormar och annan folkhistoria. På många sätt var Anna-Lisa och Henning en koppling till en värld som inte längre finns.

Anna-Lisa gjorde det godaste godis som vi alltid kallade Anna-Lisa godis, Lina min syster och jag har fått receptet på detta godis. Det roliga är att det är två olika recept och vi träter nu varje jul då det är tradition att göra detta Anna-Lisa godis i vår familj om vilket som är det riktiga. Inte så lite luring alltså våran Anna-Lisa.

Anna-Lisa och Henning hörde ihop på så många nivåer, och jag tror inte att någon som känner dem tror annat än att de alltid älskade varandra innerligt. De gick up varje morgon och gjorde morgongymnastik tillsammans och sedan innan de gick i säng bad de tillsammans och tittade en sista gång åt byns kyrka. Jag vet att Anna-Lisa ville mötas upp med sin Henning i nästa liv och det känns så mycket bättre att tänka att de nu hittat tillbaka till varandra.

I sitt tal på begravningen så berättade mamma om tillfällen då hon visste att Anna-Lisa varit riktigt lycklig. Jag tänkte inte ta och referera till mammas minnen här men jag vet ett tillfälle då Anna-Lisa blev riktigt glad jag med och det var när Jenny, jag och Benjamin var och hälsade på henne. Benjamin är förresten döpt efter Henning i ett av sina andranamn. När Anna-Lisa fick hålla Benjamin så blev hon så glad att hon grät och sade ”Jag trodde väl aldrig att jag skulle få uppleva denna dagen!”

För mig är det en värld från förr som nu försvunnit först med Henning, sedan mormor och nu Anna-Lisa, men jag skall försöka hålla liv i alla berättelser om troll, lindormar och vanliga människor och deras tro.

Jag älskar Anna-Lisa och Henning väldigt mycket och jag vet att de påverkat så många av mina beslut i livet och kommer fortsätta göra det även i framtiden. Jag hoppas ni har det bra tillsammans nu på andra sidan både Anna-Lisa och Henning.

"Life goes on"

Det blir så mycket som man vill skriva om och så tar man sig inte tid när det händer och får slänga in flera inlägg samtidig, men detta käns så passande med de två tidigare om Mormor och Rudolf.

Jennys syster Sara har nämligen fått en liten och vi var nere och hälsa på dem för att inspektera den 24:e här är bilderna.

  Först sover bara den lille och Benjamin busar.

Sara ser så trött och sliten ut, dessutom lyckades hon bli förkyld.

Den lille som skall heta Hampus vaknade alldrig på dagen medan vi var hos Eva i husvagnen så vi körde över till Sara och Martin senare på kvällen, underligt nog så somnade Benjamin, men Hampus vaknade :)

Lite bekymrad över hur mycket folk där är helt plötsligt, desutom även han förkyld det lilla livet.

Mamma Sara håller på att somna medan Jenny busar med Hampus.

  Och här kommer Patrik och styr upp busandet lite.

Hu! Nu kommer det ännu fler.

Gammelmormor är också med, men hon är mycket lugnare.

Så, nu myser jag hos moster Jenny.

Tråkigt nog har jag nu ännu en som gått bort, min kompis Rudolf Häggblad. Rudolf stora intresse har alltid varit fiske, och det är genom detta som jag har så många fina minnen tillsammans med Rudolf.

Rudolf var ingen snabb personlighet, han tog det mesta med ro och som det kom, och jag måste nog påstå att när det gäller fiske så finns det nog få egenheter som går så bra ihop med detta som just detta. Jag kommer ihåg tillfällen då vi i princip bara sagt hej, satt oss i kanoten och sedan inte sagt mycket mer utan bara i lugn och ro fiskat. Jovisst ett och annat ditåt, nedrans den slapp undan och jippi förmedlades :)

Både jag och Rudolf gillade småland väldigt mycket och favorit vattnen fanns där, Rudolf var uppvuxen i Småland Herråkra (Hagaslätt). Detta gjorde att han kände till massor av bra vatten som ingen annan människa skulle kunna ha en chans att känna till.

Jag minns en gång när vi var ute runt Tingsryd och körde, vi hade precis varit vid södra sandsjön där det finns ett kakhus som man kan äta så mycket kakor man vill på. Vi funderade lite på vart hän vi skulle åka för att fiska nu, då kom Rudolf på att vi skulle till Barnajöl. Barnajöl låg vid denna tidpunkt mitt inne i skogen en bra bit över stubbar och genom sankmark för att komma dit. Det var en källsjö och vattnet var otroligt klart, man kunde se hela vägen ner till botten (säkert 2.5 meter på sina håll).

Vi började köra dit och när vi kom dit fann vi att det fanns en timmerväg sedan vintern som tog oss hela vägen dit. Jag måste erkänna att efter att ha hört alla historier om hur långt över stubbar och stenar det var att bära/dra kanoten så uppskattade jag detta smidiga sätt att ta sig till denna ensliga och för vanligt folk helt okända sjö. Jag hade dessutom en gammal Volvo 240 som klarade sig bra över denna inte helt jämna timmerväg.

Efter att vi slingrat oss fram i mycket låg hastighet hela vägen fram så skall ni få höra, i denna sjö som var lite mindre än en fotbolls plan så ligger en tysk motorbåt och fiskar. Snacka om att GPS tekniken hade förstört vår förväntade lugna svenska HEMMLIGA idyll :)

Jag kommer ihåg en historia som Rudolf berättade en gång, och den är så härlig då den på något sätt personifierar det lugn, men också den dryghet som var så unik för Rudolf. Jag tror inte det är någon sann historia tror tom att jag hört den från andra, men med Rudolf som berättare så blev den nästan trovärdig.

Jag följde med min far upp till norrland för att hälsa på släktingar där en gång när jag var liten. Min far var ju från norrland. Nu hade det ju gått bud till all släkt som vi hade i hela norra Sverige att far skulle komma och visa upp en av sina söner. Så när vi kom up och in på den kringbyggda gården så stod det mer än en ren tjudrad till trädet i mitten på gården.
Man var ju lite blyg och häll sig bakom far när vi bjöds in i storhuset, väl inne där så kom vi in i ett jättestort rum där man nu hade möblerat som så att alla de andra gästerna satt längs väggarna i en stor ring och man hade ställt fram vars en stol till mig och far i mitten så att alla kunde särskåda oss ordentligt. Vi hälsade som snabbast på alla och satte oss ned.
Nu förväntade vi oss, eller i alla fall jag att någon skulle säga något men vi satt nog där i 10-15 minuter innan något alls hände. Men sedan började det.
Först reste sig en äldre herre i ena hörnet och tittade sig omkring på alla, sedan tittade han en lång stund på mig och far. Var på han sade Jo-o och satte sig ner igen. Efter ytterligare någon minut reste sig en annan på andra sidan rummet och sade Joo-o med lite mer entusiasm. Och så fortsatte det ett bra tag med olika versioner av jo-o och med olika entusiasm.
Ja nu är jag ju lite långsam och sävig själv så jag fann att detta var ett mycket trevligt och sympatiskt gäng, och jag kunde ju inte hålla mig utan tog mod till mig, reste mig upp tittade på alla och sade jo-o.
Oj, det skulle jag aldrig ha gjort direkt reste sig säkert 10 stycken tittade strängt på mig och sedan strängt på far, sade JO-O och satte sig ned.
Så lärde jag mig hur viktigt norrlänningar tycker det är att uppfostra sina barn så de inte prata i mun på de vuxna.

Det finns så mycket att berätta om personer man så länge har känt, och det finns så mycket som man vill dela med sig av till världen om kompisar som Rudolf eller om Mormor i förra inlägget. Så att de förstår vilka enormt trevliga och goa personligheter detta var. Men dessa minnen förmedlas nog trotts allt bäst mellan vänner och släckt som kan hjälpas åt att berätta minnen och roligheter som de andra kan relatera till och på så sätt hålla minnet vid liv.

Jag hoppas du har det bra där du är Rudolf, och att fisket är gott. Som jag känner dig så är de stora fiskarna snart tagna :)

/Jacob

Mormor och Mamma

Jag har så oerhört många fina minnen av min mormor, som visserligen kunde vara ganska krånglig ibland. Men också oerhört snäll, omtänksam, påhittig och busig.

Jag vet att mamma och pappa ofta beklagade sig på att Mormor vägrade att hålla deras förbud mot godis när vi var små, de ville ju inte att vi skulle få hål i tänderna. Men mormor tyckte tydligen att det var lite tramsigt och gav oss godis i alla fall. Inte undra på att vi gillade att vara hos Mormor då :-)

Mormor tog med mig på en resa till Kreta när jag var liten runt 6 år gammal. Vi hade mycket roligt på denna resa men jag kommer ihåg en speciell händelse. Jag hade hittat en kompis på hotellet en flicka i samma ålder, mormor sade alltid att vi förälskat oss i varandra men jag var nog lite ung för det. Roligt hade vi i alla fall och busade runt överallt på hotellet. Mormor tyckte nog det var lite jobbigt att det var så svårt att hålla reda på oss, och tänkte ut en liten plan. När jag och flickan som jag inte kommer ihåg namnet på skulle upp till rummet vid ett tillfälle så skyndade mormor sig upp innan oss. Mormor klädde sedan ut sig till ett spöke genom att ta ett lakan över sig och när vi dök upp i korridoren till rummet så hoppade hon ut. Flickan blev jätterädd och sprang iväg ner för trapporna, men inte jag inte.. jag blev jättearg och gick rätt fram och drog av lakanet på mormor som försökt skrämma oss.

Mormor var också en otroligt duktig berättare och smög man in till henne tidigt på morgonen, ni vet då när vuxna inte alls vill bli busade så brukade hon berätta spännande historier bara för att man skulle vara lugn och stilla:) Det var ofta min syster och jag smög in till mormor och låg hos henne på var sin sida och lyssnade på historier om tomtar och troll och de två små barnen som i sina äventyr träffade dessa. Jag är helt säker på att Mormor hittade på dessa efter hand men gud vad vi tyckte det var spännande.

Jag har fått höra i efterhand att ingen annan visste om detta och att mina kusiner inte fått vara med om liknande sagostunder, och det tycker jag är mycket underligt jag upplevde det alltid som om det var något mormor tyckte mycket om att bistå med.

Det är jättetråkigt att mormor har gått bort, men de sista åren var hon väldigt dålig och hon mindes inte så mycket. Sista gången jag var och hälsade på henne kom hon inte ihåg mig alls, och hon var tom rädd för mig när jag kom för nära (man är ju stor och klumpig), men av en lustig händelse mindes hon min fru Jenny som hon aldrig tidigare hade träffat. De hade nämligen haft mycket roligt ihop när de var yngre :) konstigt att Jenny inte mindes detta, hon kanske också är dement.

Det finns massor mer att skriva om mormor, men detta får nog bli allt just nu.

Jag hoppas att du är med morfar nu mormor!

/Jacob

Mer om rudenius finns på www.rudenius.se som min mamma underhåller.

Jag får väl också skriva lite här, Jacob klagar på att det bara är han som skriver inlägg.  Vi var ju på utställning i helgen och det gick ganska bra får man väl säga. Hagrid fick jättebra kritik och en 1:a. Detta trots hans fina?! uppvisning när det var dax. Han var nämligen grymt trött efter att ha varit där i 4 timmar och stor del av dessa 4 timmar var han jätteduktig. Inte lätt att samsas med 2600 hundar som var anmälda denna dag. Men när det var vår tur var han trött och det visade han genom att skälla och vilja leka med alla hundar. Så domaren sa till oss att vi måste träna på att han ska vara tyst i ringen.

Det blev inga foton denna dag, dock en film.. men den lägger jag inte ut. Dock kommer här lite bilder på hundarna när vi var ute på lunchpromenad förra veckan.