"Life goes on"

Det blir så mycket som man vill skriva om och så tar man sig inte tid när det händer och får slänga in flera inlägg samtidig, men detta käns så passande med de två tidigare om Mormor och Rudolf.

Jennys syster Sara har nämligen fått en liten och vi var nere och hälsa på dem för att inspektera den 24:e här är bilderna.

  Först sover bara den lille och Benjamin busar.

Sara ser så trött och sliten ut, dessutom lyckades hon bli förkyld.

Den lille som skall heta Hampus vaknade alldrig på dagen medan vi var hos Eva i husvagnen så vi körde över till Sara och Martin senare på kvällen, underligt nog så somnade Benjamin, men Hampus vaknade :)

Lite bekymrad över hur mycket folk där är helt plötsligt, desutom även han förkyld det lilla livet.

Mamma Sara håller på att somna medan Jenny busar med Hampus.

  Och här kommer Patrik och styr upp busandet lite.

Hu! Nu kommer det ännu fler.

Gammelmormor är också med, men hon är mycket lugnare.

Så, nu myser jag hos moster Jenny.

Tråkigt nog har jag nu ännu en som gått bort, min kompis Rudolf Häggblad. Rudolf stora intresse har alltid varit fiske, och det är genom detta som jag har så många fina minnen tillsammans med Rudolf.

Rudolf var ingen snabb personlighet, han tog det mesta med ro och som det kom, och jag måste nog påstå att när det gäller fiske så finns det nog få egenheter som går så bra ihop med detta som just detta. Jag kommer ihåg tillfällen då vi i princip bara sagt hej, satt oss i kanoten och sedan inte sagt mycket mer utan bara i lugn och ro fiskat. Jovisst ett och annat ditåt, nedrans den slapp undan och jippi förmedlades :)

Både jag och Rudolf gillade småland väldigt mycket och favorit vattnen fanns där, Rudolf var uppvuxen i Småland Herråkra (Hagaslätt). Detta gjorde att han kände till massor av bra vatten som ingen annan människa skulle kunna ha en chans att känna till.

Jag minns en gång när vi var ute runt Tingsryd och körde, vi hade precis varit vid södra sandsjön där det finns ett kakhus som man kan äta så mycket kakor man vill på. Vi funderade lite på vart hän vi skulle åka för att fiska nu, då kom Rudolf på att vi skulle till Barnajöl. Barnajöl låg vid denna tidpunkt mitt inne i skogen en bra bit över stubbar och genom sankmark för att komma dit. Det var en källsjö och vattnet var otroligt klart, man kunde se hela vägen ner till botten (säkert 2.5 meter på sina håll).

Vi började köra dit och när vi kom dit fann vi att det fanns en timmerväg sedan vintern som tog oss hela vägen dit. Jag måste erkänna att efter att ha hört alla historier om hur långt över stubbar och stenar det var att bära/dra kanoten så uppskattade jag detta smidiga sätt att ta sig till denna ensliga och för vanligt folk helt okända sjö. Jag hade dessutom en gammal Volvo 240 som klarade sig bra över denna inte helt jämna timmerväg.

Efter att vi slingrat oss fram i mycket låg hastighet hela vägen fram så skall ni få höra, i denna sjö som var lite mindre än en fotbolls plan så ligger en tysk motorbåt och fiskar. Snacka om att GPS tekniken hade förstört vår förväntade lugna svenska HEMMLIGA idyll :)

Jag kommer ihåg en historia som Rudolf berättade en gång, och den är så härlig då den på något sätt personifierar det lugn, men också den dryghet som var så unik för Rudolf. Jag tror inte det är någon sann historia tror tom att jag hört den från andra, men med Rudolf som berättare så blev den nästan trovärdig.

Jag följde med min far upp till norrland för att hälsa på släktingar där en gång när jag var liten. Min far var ju från norrland. Nu hade det ju gått bud till all släkt som vi hade i hela norra Sverige att far skulle komma och visa upp en av sina söner. Så när vi kom up och in på den kringbyggda gården så stod det mer än en ren tjudrad till trädet i mitten på gården.
Man var ju lite blyg och häll sig bakom far när vi bjöds in i storhuset, väl inne där så kom vi in i ett jättestort rum där man nu hade möblerat som så att alla de andra gästerna satt längs väggarna i en stor ring och man hade ställt fram vars en stol till mig och far i mitten så att alla kunde särskåda oss ordentligt. Vi hälsade som snabbast på alla och satte oss ned.
Nu förväntade vi oss, eller i alla fall jag att någon skulle säga något men vi satt nog där i 10-15 minuter innan något alls hände. Men sedan började det.
Först reste sig en äldre herre i ena hörnet och tittade sig omkring på alla, sedan tittade han en lång stund på mig och far. Var på han sade Jo-o och satte sig ner igen. Efter ytterligare någon minut reste sig en annan på andra sidan rummet och sade Joo-o med lite mer entusiasm. Och så fortsatte det ett bra tag med olika versioner av jo-o och med olika entusiasm.
Ja nu är jag ju lite långsam och sävig själv så jag fann att detta var ett mycket trevligt och sympatiskt gäng, och jag kunde ju inte hålla mig utan tog mod till mig, reste mig upp tittade på alla och sade jo-o.
Oj, det skulle jag aldrig ha gjort direkt reste sig säkert 10 stycken tittade strängt på mig och sedan strängt på far, sade JO-O och satte sig ned.
Så lärde jag mig hur viktigt norrlänningar tycker det är att uppfostra sina barn så de inte prata i mun på de vuxna.

Det finns så mycket att berätta om personer man så länge har känt, och det finns så mycket som man vill dela med sig av till världen om kompisar som Rudolf eller om Mormor i förra inlägget. Så att de förstår vilka enormt trevliga och goa personligheter detta var. Men dessa minnen förmedlas nog trotts allt bäst mellan vänner och släckt som kan hjälpas åt att berätta minnen och roligheter som de andra kan relatera till och på så sätt hålla minnet vid liv.

Jag hoppas du har det bra där du är Rudolf, och att fisket är gott. Som jag känner dig så är de stora fiskarna snart tagna :)

/Jacob

Mormor och Mamma

Jag har så oerhört många fina minnen av min mormor, som visserligen kunde vara ganska krånglig ibland. Men också oerhört snäll, omtänksam, påhittig och busig.

Jag vet att mamma och pappa ofta beklagade sig på att Mormor vägrade att hålla deras förbud mot godis när vi var små, de ville ju inte att vi skulle få hål i tänderna. Men mormor tyckte tydligen att det var lite tramsigt och gav oss godis i alla fall. Inte undra på att vi gillade att vara hos Mormor då :-)

Mormor tog med mig på en resa till Kreta när jag var liten runt 6 år gammal. Vi hade mycket roligt på denna resa men jag kommer ihåg en speciell händelse. Jag hade hittat en kompis på hotellet en flicka i samma ålder, mormor sade alltid att vi förälskat oss i varandra men jag var nog lite ung för det. Roligt hade vi i alla fall och busade runt överallt på hotellet. Mormor tyckte nog det var lite jobbigt att det var så svårt att hålla reda på oss, och tänkte ut en liten plan. När jag och flickan som jag inte kommer ihåg namnet på skulle upp till rummet vid ett tillfälle så skyndade mormor sig upp innan oss. Mormor klädde sedan ut sig till ett spöke genom att ta ett lakan över sig och när vi dök upp i korridoren till rummet så hoppade hon ut. Flickan blev jätterädd och sprang iväg ner för trapporna, men inte jag inte.. jag blev jättearg och gick rätt fram och drog av lakanet på mormor som försökt skrämma oss.

Mormor var också en otroligt duktig berättare och smög man in till henne tidigt på morgonen, ni vet då när vuxna inte alls vill bli busade så brukade hon berätta spännande historier bara för att man skulle vara lugn och stilla:) Det var ofta min syster och jag smög in till mormor och låg hos henne på var sin sida och lyssnade på historier om tomtar och troll och de två små barnen som i sina äventyr träffade dessa. Jag är helt säker på att Mormor hittade på dessa efter hand men gud vad vi tyckte det var spännande.

Jag har fått höra i efterhand att ingen annan visste om detta och att mina kusiner inte fått vara med om liknande sagostunder, och det tycker jag är mycket underligt jag upplevde det alltid som om det var något mormor tyckte mycket om att bistå med.

Det är jättetråkigt att mormor har gått bort, men de sista åren var hon väldigt dålig och hon mindes inte så mycket. Sista gången jag var och hälsade på henne kom hon inte ihåg mig alls, och hon var tom rädd för mig när jag kom för nära (man är ju stor och klumpig), men av en lustig händelse mindes hon min fru Jenny som hon aldrig tidigare hade träffat. De hade nämligen haft mycket roligt ihop när de var yngre :) konstigt att Jenny inte mindes detta, hon kanske också är dement.

Det finns massor mer att skriva om mormor, men detta får nog bli allt just nu.

Jag hoppas att du är med morfar nu mormor!

/Jacob

Mer om rudenius finns på www.rudenius.se som min mamma underhåller.